Försöker förstå varför folk kan vara så omogna mot en ibland, varför tjafsa om småsaker som att hela världen går under bara för att dem inte alltid har rätt. Tröttnat på vissa folk hur dem beteer sig och inte kan prata utan att lacka ur för ingenting så rensat mitt liv på människor som ändå inte är ens vänner utan bara låtsas vara det. Konstigt att man inte märker hur man själv förändras medans andra gör det.

Jag tycker det är bra att folk säger ifrån om man gör någonting dumt men man ska inte vara på en och säga vad man ska göra och inte göra, hur ,man har gjort förut och hur man mår. Ingen har samma känslor för någon och ingen vet hur man känner sig efter vissa saker man gått igenom i livet.

Jag tänker inte vara en toffel och krypa fram, be om förlåtelse när jag inte har gjort någonting fel, säger vad jag känner och tycker om allt och accepteras folk inte det eller inte kan ta det utan måste bråka om det, vad är det då för mening att ens öppna munnen, kommentera och ge skit för någonting man inte ens sagt? Aja så äre la när man tröttnat på varann eller snarare glider isär för jag har inget perfekt liv och tänker aldrig någonsin ha det heller för livet utan brister är inget äventyr man lever. Jag vet ialf vilka som är mina vänner och vilka jag verkligen kan lita på till 100% när jag verkligen behöver stöd i detta liv.